Tacksam för kommentarerna på BLT-bloggen. Här kan ni läsa ett svar på tal =)
Jag förstår inte. Aldrig har jag försökt trotsa Newtons lag (eller jo, jag har i och för sig flugit, men jag har iaf aldrig åkt rymdraket). Ändå straffas man?! Närmare bestämt med 10 cm. Ja, det är nämligen så mycket som en kvinnas be-hind förflyttas ner över. Slav under gravitationen. (Eller över blir det väl, rent fysiskt?) Men det är klart, man kanske inte kan förebrå skinkorna för att vilja flytta till sydligare breddgrader…
Ljuva tyngdlöshet
Men kan vi inte bara bestämma nu att lite häng-och-släng är idealet istället. Vi säger det nu, va? Jag menar, varför ens försöka trotsa naturen? Och nu är det väl förstås någon hurtig som mumlar något om träning och visst är det väl en fin tanke. Men jag ska säga dig att tankens kraft inte är större än Newtons! Han satte trenden och den är nedåtgående. Trots det är vi alla modeslavar.
Jaja, vad är väl en bal på slottet.
Jag får väl säga som min farmor brukade säga; ”med kläder på är jag iaf skitsnygg”! Hur underbar är inte den kommentaren då? =)
/Fugelsangs skräckexempel
Har precis varit på mitt sista möte med min jobbcoach. Nu bedöms jag färdigformad till en perfekt yrkesmänniska, skulpterad att fånga arbetsdagen… Eller inte riktigt. Men bra har han varit!
Florence Nightingale
Idag har vi dock pratat om hur jag kan maximera min vardag i kontrast till mitt yrke, istället för att fokusera på mitt jobb och hur jag kan maximera min sjuksköterskeprofession. Sedan jag fick vikariatet har jag nämligen kanaliserat hela min tillvaro på det. Jag har skrattat, gråtit och varit allmänt tillfreds. Men allt har haft med jobbet att göra (vill poängtera att inga tårar är fällda PÅ jobbet. Skrubben har inte har använts till annat än tvätt och således inte som ett tillhåll för någon gråtandes Linn), medan jag har spenderat tiden hemma mest halvsovande och halvhjärtat.
På jobbet, på alerten. Lycklig. Men hemma, socialt dränerad och fesljummen. Jag tycker absolut inte synd om mig själv, utan snarare om min älskade sambo. Jag lever för att jobba istället för att jobba för att leva. Jag menar att få jobba har varit mitt primära behov det senaste året, dels av ekonomiska skäl och dels för självkänslans skull, och nu verkar jag har tappat mitt privata jag. Jag kan vara personlig med mina arbetskamrater, det är inte det. Men jag behöver vara personlig hemma också.
Jag behöver helt enkelt en hobby som jag orkar med. Att sjunga i lägenheten fungerar inte längre… There’s only so much mina grannar tål.
Sanna vänner.
………………………
Texten:
Nu ska jag snart till jobbet. Känns som att det är det enda jag gör. Lever för att jobba istället för att jobba för att leva, som en vis Micke uttryckte det. Och när jag väl kommer hem från mitt älskade jobb märker jag att jag plötsligt är både fysiskt och psykiskt utmattad. Det är ett riktigt socialt dränage, varför jag inte orkar annat än film och/eller tv-kvällar när jag väl är ledig.
- Vem vill ta sig an en asocial soffpotät? Come on, jag utmanar er!
Niklas tycker iaf att jag är mysig. Tur det.
Igår var jag dock på bio (i kontrast till mitt annars så aktiva liv framför TV:n). Först åt vi middag och därefter begav vi oss till bion för att se Sherlock Holmes, Guy Richies senaste projekt. En riktig dejtnight ;) Filmen var extremt bra, maten ok, men sällskapet var bäst.
/Le potauete
I natt har jag sovit 14 timmar! Helt sjukt ju. Måste verkligen ha varit trött. Somnade vid klockan 18 igår efter jobbet och idag är jag följaktligen piggelinn, redo för att jobba kvällen.
Nu måste jag åka. Har en känsla av att bilen är insnöad…
Det var vad jag och min älskade Nicke fick nu när vi satt på bion. Kan nog med största sannolikhet säga att vi var bland de sista att se filmen Avatar. Brutalt fin och tänkvärd. Tydliga paralleller till boken med stort B. Tårarna rann och jag gick där ifrån lycklig och upprymd av kärlek.
Jag älskar dig Niklas. Du är min romantiska och slagkraftiga fantasi.
Idag har jag och Niklas varit vuxna och ansökt om ett gemensamt lån för att köpa ut vår lägenhet. Snart är vi förhoppningsvis bostadsägare! Riktiga investerare. Come on med ringen nu bara ;P
Känns ivf otroligt spännande. Får se hur det går…
Mammas och pappas lille dogge Nicko har varit hos oss igår och idag. Vi har lagt en madrass i stora rummet och sovit där (istället för på loftet där vi inte vågade ha Nicko). Väldans mysigt!
Toffelattack!!
Fråga mig inte om flanellskjortan. Det är en klar favorit som kommer att behållas långt om länge.
Jag kör hundtricket på stan ;)
Och den lilla kraken har Niklas varit ute med idag. Han fick en hel del underliga blickar, har han sagt. Jag förstår inte varför…
I natt jobbade jag på ortopeden och åkte sedan med lille fårrden till Hässlegården för att umgås med min fina familj.
Jag välkomnades av en morgontrött skara. Pappa, direkt från sängen, hälsade och gick förbi mig i hallen. Han stegade i sina stövlar och tog på sig jackan för att sedan gå ut i vinterkylan till brevlådan. Det enda som fattades var byxorna. Byxorna! Pappa iförd enbart kalsonger, jacka och skor. Känns som att det är något fel med den ekvationen, eller jag vet inte. Det måste vara den primitiva instinkten efter morgonlektyr/dagstidning som styr? Hm.
Eventuellt att far min blir lite sne över att jag skriver detta här, men jag resonerar som så att om grannarna får se detta live och in action, så kan jag nog nämna det i bloggen…
Han är en riktig sköning och jag måste säga att jag fick mig ett gott skratt innan jag kraschade i sängen.
Nä, nu måste jag återigen kasta in, för i morgon ska jag upp i ottan och åka till jobbet.
Senaste kommentarer