Nu ska jag frossa i min resfeber. Allt är packat. Så… hej då Sverige och alla mina underbara vänner! Imorgon sitter jag på flyget på väg till andra sidan jordklotet. Jag hör av mig i dagarna.
Där kommer jag att sitta ;)
Men nu är hon tillbaka. Något svajjigare på rösten och med ett mörkare tonläge, men med samma glöd och som aldrig utan gospeltouchen. Här ser ni hennes känslosamma uppträdande på American Music Awards för någon dag sedan. Vilken överlevare. Hejja Whit!
Trots tidigt visat motstånd för vaccinet, var det idag kö på hundratals meter ut på gatorna till Karlskronas och Karlshamns vårdcentraler. Vaccinet tog fort slut.
Nu vill jag rikta min irritation till den otroligt dåliga samordning bakom massvaccinationen. För få doser och halvtaskig information till allmänheten angående hur det planeras gå till vid vaccinationen. Ivriga folkmassor stockas utanför resursförlamade kliniker som bara kan se på hur allmänheten irriteras.
Var du där? Om inte, här hittar du tid och plats för din vaccination.
Satt hemma hos Ida och hjälpte henne med pluggandet inför tentan i humanbiologi och fick ett samtal. Det var min jobbcoach. Jag hade glömt min handväska där. Ut i stormen, upp på en trasig cykel, trampa på och ringa på. Skäms…
Får skylla på att mina tankar är någon annan stans. Nämligen i Thailand dit jag åker om exakt 26 timmar!
Minst sagt.
Först; ni har alla varit med om något som ni tycker är pinsamt? Specifikation; något pinsamt som har med missförstånd kring bestämd tid för träffpunkt? Rannsaka er nu, så att jag slipper känna mig ensam. När ett missförstånd har lett till att man kommer försent och man inte kan annat än att krypa med svansen mellan benen, för att sedan komma med något som låter som en gammal klyscha till bortförklaring?
Jag tar er tre timmar tillbaka i tiden. Till stunden jag helst vill glömma…
Jag var väl förberedd inför det stundande mötet. Jag hade läst i boken som jag fått. Jag ringde på klockan för att finna absolut ingenting. Tystnad. Jag stod en stund i tron om att min jobbcoach kanske var försenad. Typiskt. Min mobil låg hemma. Jag ringde på igen, och igen, och igen… Inget svar. Gode Gud, hade det hänt honom något!
Det logiska i situationen var ju självklart att försöka ta sig in för att i mina tankar hitta honom lealös på golvet. Jag drog i handtaget, men det var låst. Då anade jag onåd. Låst skulle det inte vara om han faktiskt var där. Hade jag tagit fel på tiden? Jag gick hem för att hämta mobilen. Såg att jag fått ett sms från min kära jobbcoach.
Han hade bytt ställe för träffpunkt! Jag ringde omedelbums och ursäktade mig. Sprang. Kom dit flåsandes och plötsligt oförberedd. En halvtimme försenad, en kvart kvar på mötet.
Mötet blev lyckat till trots. Hans sista ord var dock ”ja, lite klumpigt var det allt. Ungdomar har ju mobilen med sig överallt och jag skrev ett mail förra veckan, ni sitter ju vid internet hela tiden”. Sant, så sant. Jag försökte skylla på att jag inte hade sett det pga att jag hade jobbat så mycket i förra veckan, men det kändes bara så patetiskt. Så jag svansade hemåt och kände mig alldeles för dum för att överhuvudtaget titta på någon mötandes (som jag alltid gör i rädsla för att missa att hälsa på någon bekant).
/Tidspessimisten
Nu har jag precis kommit hem från en dags arbete på sjukhuset. Det känns som en evighet sen jag arbeta där. Fick skicka hem några patienter idag, vilket alltid känns roligt då det oftast är en förbättring som ligger bakom det beslutet. Nu ska jag snart möta upp mini-me (lillsyrran) som ska klippa sig och vill ha sällskap. Och självklart får hon det.
Och på kartan ikväll ligger också fredagsmys. Idol är målet med kvällen för vissa. Ostkrokar är mitt ;)
Tjingeluring!
Och mitt tacktal går till min älskade Niklas som framställde detta ;) Titta på filmen!
PS. Jo, jag betalar TV-licensen. Ni kommer att förstå vad jag menar i slutet av filmen DS.
Bloggen hittar du här. Under konstruktion i nuläget, men snart så! Ni hittar även länken i min länklista i ”navigationsträdet” till vänster för senare bruk ;)
Idag är en glad dag. Idag har jag fått jobb på sjukhuset för morgondagen och för lördag natt. Idag är en ny dag!
Idag har jag tvättstugan. Vilka möjligheter!
Nu ska jag gå och hämta upp tvätten…
Mamma berättade att min lillasyster hade blivit jagad här om dagen. Tänk om något hade hänt?Jag minns en tid för bara ett par år sedan när barn kunde tälta på något närliggande grönskande fält en liten bit från sin bostad. Det minns jag för att jag gjorde det. Idag vågar föräldrarna knappt låta sina barn tälta på gården, på gräsmattan utanför deras egna fönster…
Sedvanlig ”föräldrarnoia” eller befogad oro?
I vilket fall, tycker jag att alla bör utrustas med någon form av försvarsredskap oavsett ålder. Vad sägs som en spraryburk med röd färg som inte går att tvätta bort och som förblindar tillfälligt? Den röda färgen kan således identifiera gärningsmannen i efterhand. Jag menar, inte tänker man ”nu ska jag lägga på minnet hur du ser ut” under tiden man blir överfallen? Läs mer om denna uppfinning här.
/Rättskiparen
Senaste kommentarer