Regress kontra progress.

Jag har försummat er, kära läsare. För detta ska jag sona. Jag ska därför skriva ett inlägg som för att ta igen denna sakta försmäktande blogg. Varsågoda.

Jag har bott hos mina föräldrar den senaste månaden. Det kan tänkas vara en trevlig upplevelse för somliga som faktiskt kommer överens med sina skapare. Och ja, så var fallet även för mig… den första veckan. Inne på dag åtta kände jag hur känslan av att bli ompysslad plötsligt övergick i en frustration över att bli behandlad som ett barn. Ett litet utagerande av veckans förtryckta aggression, efter att ha regredierat big times, resulterade i att jag slet upp alla mina kläder från en flyttkartong och kastade dem på golvet. Ah, kändes genast mycket bättre. Som en protest mot att bli bemött som en tonåring. En klädtornado till provokation. Där på golvet fick kläderna ligga i en oorganiserad hög en stund, som för att göra ett statementKände verkligen att budskapet om att jag faktiskt är vuxen gick fram!

På onsdag har jag i alla fall tillträde till min nya lägenhet. En nyrenoverad etta som min kära vän Emma har styrt upp åt mig. Den är mindre än min första lägenhet, men betydligt mycket fräschare. Nytt år, nytt liv.

Och som utlovat kommer jag att styra upp någon form av bjudning efter flytten. Den enda behörigheten som krävs för att få komma är att man är vinälskare och inte är rädd för närkontakt. Och att man är vän till mig förstås.

Det är i motlut det går uppåt.
/Sunkan

Edit: Ser nu att sista stycket kan misstolkas av olika skäl! Självfallet har jag inga andra intentioner än att inbjuda mina tjejer till min lilla, lilla lägenhet (den är på 28 kvm, varför lite närkontakt är oundviklig)!

Glasögonorm.

Frukta inte, mina trogna. Jag lever. Tillbaka från Newan utan att ha sett the Naked Cowboy, som för i övrigt var den enda kändis jag spanade efter (”kändis” kanske kan diskuteras, men med tanke på att jag blir starstrucked av att se hunken Kaj från Tv3′s gamla Baren förstår ni nog mitt ordval). Trist men jag träffade en massa andra sköningar.

Any who, det är dags för mig att byta glajjer och därmed kommer nedanstående kval.

Vilka glasögon är snyggast?

Slänger in en passande låt på det.

 

Norra landet.

02.37

Trött som tusan, men vetskapen om att vi ska upp om två timmar för att ta flygbussen till Kallinge håller mig vaken. Ska upp till Norrland,  dvs nästan allt ovanför Stockholm (med viss modifikation). Och jojjomensan visst tillhör det Sverige, vill jag delge er mina blekingska vänner. Mer om geografin sen, nu till estetiken.

Jag menar, dude! Vem kan inte bara älska blotta anblick av detta. Kallt må det vara långt om länge, men att dricka vattnet direkt ur fjordarna och andas luft med syrehalt omkring 25 % istället för de ringa 21 % här nere. Det är kanske inte vetenskapligt. Det är ett uttalande direkt hämtat från Linnipedia som är en lika valid källa som wikipedia enligt Linnipedia i sig (2011).

Från och med imorgon kommer jag och Nicke alltså att spendera stundande dagar där vi är uppväxta. Frågan är; klarar vi oss utan civilisationen? För som ni vet tar vi renarna ner till byn när vi har något spörsmål om mjölkleveransen till nästkommande morgon samt skickar rökmeddelanden, via bålen som vi bränner soporna på, för att kontakta grannen 3 mil neröver. Men ni är väl inga indianer, tänker ni. Nej, det är säkert det, men så länge det inte är eldförbud går det alldeles utmärkt att använda rökmeddelanden, vilket är mycket mer tidssparande än att gå till grannen. Tid är ju något vi har ont om där uppe…

Återkommer med uppdatering, om vi har telefontäckning vill säga.

Edit: Tror ni man har tråkigt när man skriver ett sånt här inlägg. Det  var sent på natten, vad ska jag säga?

Sunkans state of mind.

I enlighet med nedanstående kommer här en bildserie.

Lyckligt ovetandes.

Chocken.

Ilskan.

Ångesten.

Sorgen.

Bitterfittans dag.

Varför ändra på ett värdelöst koncept? Jo, för att man kan göra det ännu mer värdelöst.

Har suttit och lagt upp otaliga dokument på vår bostadsrättsförenings hemsida under det senaste året, som den eminenta styrelseledamot jag är. Idag hade de omformaterat sidan och surprise, surprise det verkar som att dokumenten gått förlorade. Den förra hemsidan sög och nu har de försökt piffa till den nya versionen med älgar som vandrar runt på hemsidan medan den jobbar och en bakgrund som Ella 3 år ser ut att ha målat. Varför ska man alltid försöka göra det som klatschigt som möligt? Usch, bara ordet klatschigt får mig att vilja spy. Jag menar, dude? Alla mötesanteckningar – veck!! Jag går nötter här!

Varför inte bara lägga upp dem på nytt, tänker du. Tillåt mig dö, tänker jag. Det tar tid! Tid som jag hellre lägger på annat.

Idag är, officiellt sett, Bitterfittans dag och jag är stolt skapare av den. 5/5 – dagen då man kan bitcha utan att behöva skylla på PMS. Venen i pannan pulserar oroväckande…

Agitation på swenglish.

Att jag ens tar mig tid att skriva ett mail till Pages support (Apples motsvarighet till PC’s Word) säger en hel del om min frustration.

”I am so frustrated by the fact that pages do not have a back-up system that saves a copy in some temporary file even though you by mistake press ”do not save”. I am used to word and there for I thought I pressed ”save as” as supposed to ”save not” in swedish. In word a copy automatically saves when you write. I have now lost data that can not be replaced. Just some constructive critic. Ruined my friggin day…”

Vavavoom.

Tre saker man bara MÅSTE göra.

Om en månad åker jag transatlanten för att möta upp Lisa. Hon har pluggat i San Diego och därför faller det alldeles ypperligt naturligt att mötas på halva vägen i världens huvudstad – Ittoqqortookomiit, Grönland.

Näääeh, nu fintar hon! Hon tittar åt höger, men hon springer åt vänster! Vi ska ju till det stora äpplet, New York. (Känn er gärna manade att berätta varför man refererar staden till en ganska vanlig, tråkig och oftast sur frukt).

Banal som jag är kommer jag självfallet att slita med Lisa in i turistslingan. Följande saker ligger på to-do-listan:

1. Den uppenbara; hänga på Madame Tussauds och låtsas vara vaxdockor (japp det finns en i NYC också. De är så innovativa de där amerikanarna….) Lisa som den ack så fagra Rose, klängandes på valfri dörr (gärna en snurrdörr om det finns en), och Linn som Jack, liggandes i fosterställning på golvet jämte hennes fötter (kasandes i takt med snurrdörrens roterande). Jack, come back!
2. Starta en träningsgrupp i Central Park. Obligatorisk outfit; Nättraby H05′s lagklädsel (Gööööran for life)! Obligatorisk scenografi; tänk videon till ”Call on me” med reservation för att ingen nånsin kommer att höra av sig till oss igen.
   

   

3. Starta ett gatuband – Lisa på gurka och Linn på gong-gong. Gärna stationära bredvid the naked cowboy. (Nu ska vi visa det där slisket en gång för alla)!

Bilder utlovas i sinom tid. Om inte här, på face.

Bird.

Ett litet bidrag.

Hej på er mina trogna!

Det är lång tid som har passerat sedan jag sist bloggade. Ja, till och med en hel årstid har hunnit passera! Nu är det vår. Åh, fantastiskt! Känslorna spirar som vitsipporna och liljorna längs med infartsleden. MEN det finns fortfarande tråkigheter i världen och i samhället omkring oss. Jag ser det som ett ansvar att försöka underlätta för omvärlden i den mängd och mån lilla jag kan. Håll i er nu, för det här är tunga grejer…

Jag fick ett mail från en gammal klassis som berättade om hennes nuvarande skolkamrat Japheth som är uppvuxen under riktigt taskiga omständigheter. Han hamnade sedermera i Sverige och pluggar nu i Kalmar. Han har inte många månader kvar till sin examen, men har efter ytterligare tråkigheter har han inte längre möjlighet att finansiera sin studiegång och livet där ikring. Det är just här vi kommer in!

Själv sitter jag här och tittar på min nya fina spetstopp. Jag har beslutat att den åker tillbaka och den summan skänker jag istället till Japheth. Inget heroiskt, men faktiskt något som gör grym skillnad för en människas liv.

HÄR kan ni läsa om hur ni ska gå tillväga för att stötta Japheth.

Dagens konstaterande.

Mötte tre underbara barn när jag rastade Nicko och gick förbi ett dagis. De sprang fram i sin iver. Som vanligt trodde jag att de skulle kasta sig över den lilla hunden, men icke. Intresset för mig var större! Bland alla frågor jag fick fanns frågan ”hur gammal är du?”. Jag svarade ”23 år” varpå lilla Noah flämtade till. Efter en stunds tankeverksamhet konstaterade han att hans pappa var äldre än mig!

Hans pappa var 39.

Vilken liten gosbubbla!

Med Lisa på skype

och med Nellan och Lisen på plats var lördagen nästan helt fullbordad. Nu rider jag på glädjen från helgen och är så energifull som mitt sjuka jag tål.